Upptäckten av en enorm valkyrkogård i Indiska oceanen

På cirka 7 000 meters djup i Diamantinagraven, en V‑formad sänka utanför Australiens sydvästra kust, har forskare dokumenterat vad som kan vara världens största samling av döda valar. Området sträcker sig ungefär 120 mil och innehåller rester från över tio miljoner individer, enligt de första uppskattningarna från expeditionen.

Fyndplats och djup

Diamantinagraven ligger i den djupa delen av Indiska oceanen där solljus aldrig når botten. Trots det mörka och tryckfyllda miljön har havsbottnen blivit en naturlig samlingsplats för valkadavren, delvis på grund av den trattliknande formen på sänkan som leder sjunkande kroppar längre ner.

Metod: fjärrstyrd undervattensfarkost

Forskargruppen använde en fjärrstyrd undervattensfarkost (ROV) för att filma och ta prov från havsbottnen. Under 32 dykningar samlade man in material från 485 olika platser, vilket möjliggjorde både visuell dokumentering och insamling av vävnads- och benprover för vidare analys.

Vilka valarter har hittats?

De vanligaste kvarlevorna tillhör näbbvalar, som är specialiserade på djuphavsjakt efter bläckfisk och hajfiskar. Utöver dessa identifierade teamet:

• Ett fem meter långt kadaver av en antarktisk vikval.
• Ett skelett från den utdöda arten Pterocetus benguelae, som levde för cirka 5,3 miljoner år sedan.
• En tidigare okänd valart som fått namnet Pterocetus diamantinae efter fyndplatsen.

Ålder och fossilbevis

De äldsta fossila benen som påträffats bedöms vara omkring 5,3 miljoner år gamla. Detta fynd gav forskarna ett direkt sätt att bestämja minimiåldern för valkyrkogården, eftersom sedimenten kring benen får samma ålder.

Ekosystem kring valkadavren

På havsbottnen, där det råder nästan total mörker och låg näringsåtkomst, har valkadavren skapat lokala oaser av liv. När ett kadaver sjunker ned:

• Först kommer asätare som konsumerar mjuk vävnad och späck.
• När köttet är borta koloniserar bakterier och andra mikroorganismer benen, vilka innehåller näringsrik olja.
• Dessa bryter ner oljan och frigör ämnen som musslor och andra filtrerande organismer kan använda.
• Resultatet blir ett komplext näringsnät som kan bestå i flera år kring ett enda skelett.

Björn Källström, marinbiolog vid Sjöfartsmuseet Akvariet, beskriver fenomenet som en “djuphavsöken” som plötsligt förvandlas till en oas när ett valkadaver når botten.

Betydelse för forskningen

Upptäckten visar att djuphavsområden kan hysa betydligt större biologisk mångfald än tidigare antagits. Studien understryker också värdet av långtidsovervakning med ROV-teknik för att förstå hur stora marina fall påverkar ekosystemen på största djup. Enligt Xiaotong Peng, en av forskarna bakom fyndet, var upplevelsen både skrämmande och fascinerande: “Det rörde sig om döda kroppar, men samtidigt om sjudande, levande ekosystem”.

Resultaten bidrar till en bättre förståelse av kolcykeln i havet och hur döda stora däggdjur kan driva produktivitet i annars näringsfattiga miljöer.

Källa: Here